Panikångest den nya folksjukdomen..
Det började med att jag hade varit inne på Allum och handlat en fredags morgon efter att ha lämnat Melwin på Gull-Britts jobb. Hade varit en stressig morgon som vanligt och vi skulle ha 2års jubileum på My Baby i helgen.
Iallafall hade jag lyckats handla lite ballonger och va på väg tillbaks till bilen.
När jag står i rulltrappan på väg upp till parkeringen så känner jag hur det börjar svartna för ögonen och paniken börjar komma. Hjärtat slår i 180 och jag täner: "nu dör jag". På något sätt klarar jag iallafall sätta mig på en bänk och försöker lugna mig själv och intala mig att jag antagligen bara behöver ha något att dricka.
Jag ringer även hem till mamma. Bestämmer mig sedan för att gå till bilen och åka in på shell och handla en dricka. När jag sedan startat bilen och är på väg så börjar det igen.. Den här gången 10 gånger värre, min enda tanke va då att jag måste komma ur bilen eftersom den låser sig och då kommer ingen att få ut mig.. Lyckas iallafall köra ner på nedre parkeringen på allum och ur bilen. Hyperventilerande får jag tag på mobilen och ringer mamma igen som förstår att det inte står rätt till. Jag gråter och säger att hon måste komma och hämta mig NU!.
Utanför bilen står jag skakandes och funderar på om jag ska be någon ringa ambulans eller om jag klarar att vänta tills mamma kommer. (helt övertygad om att jag har drabbats av hjärtinfarkt eller nåt i den stilen.) Det går inte att förklara den skräcken som jag kände då, har aldrig någonsin kännt något liknande innan dess.
Mamma kommer efter kanske 15minuter, antagligen dom längsta 15 minutrarna i mitt liv..
Hon kör mig till östra sjukhuset där jag får komma in direkt. Sköterskan försöker lugna mig och efter ett tag lyckas jag andas som vanligt igen. Dom tar prover på mig och efter ca två timmars väntan få jag svar från en kvinnlig läkare att det inte är något fel på mig och att vi kan åka hem..
Ingen som helst antydan från henne att det kan vara stressrelaterat.
Jag mådde ju då fortfarande lika dåligt men utan att ha fått ett svar på vad det kunde vara..
Väl hemma hos mamma klarade jag inte att vara ensam och varje gång jag skulle resa mig upp höll jag på och svimma.
På kvällen fick jag ytterligare en panikattack och mamma körde ner mig till Mölndals sjukhus i hopp om att kanske få en förklaring. En sköterska som vi fick träffa där förklarade att det här antagligen va panikångest och att det va helt ofarligt, hon berättade att hon själv hade haft det och att det var väldigt vanligt bland unga tjejer. Vi åkte hem och
första natten sov jag ok, men sedan började helvetet även på natten.
Jag bodde hos mamma och pappa dom första nätterna så Johan fick åka hem från Åre och vara hemma med Melwin.
Helgen gick och jag mådde inte bättre. Nu kunde jag inte sova på nätterna heller, hade jag väl somnat så vaknade jag helt panikslagen av att jag skulle svimma i sömnen.
På måndagen fick jag komma till vår företagsläkare som är specialiserad på just stresssymtom. Han förklarade allt om panikångest och fick mig övertygad om att det här skulle jag bli frisk ifrån.
Jag fick recept på seratoninhöjande medicin och tabletter för att kunna sova bättre. Jag som alltid varit emot sådant till stor del på grund av sämre vetande, tog tacksamt emot allt som kunde hjälpa mig.
Efter att det som jag sakta hade börjat intala mig att jag skulle få leva med resten av mitt liv hade gått ca två veckor så mådde jag nästan som vanligt igen..
Jag klarade att vara ensam, att gå in i en affär själv och började även jobba efter 2 veckors sjukskrivning (mina första och antagligen sista sjukskrivningsdagar som jag tagit ut).
Sakta men säkert började glädjen och hoppet komma tillbaka.
Jag kan så här i efterhand säga att det nog va en jäkla tur att jag fick börjat jobba så snart efter, annars hade det nog varit svårare att komma tillbaka.
Sömnen blev bättre och bättre och efter ca 2 månader sov jag som vanligt igen och då hade jag under den perioden tagit totalt 3 eller 4 av sömntabletterna som jag fått utskrivet.
Nu nästan 2 år efteråt mår jag precis som vanligt och kan nästan se tillbaka på panikattackerna och le åt dem.. Jag vet att det inte är något farligt, och att jag kan hantera det.
Det som jag skulle vilja komma fram till med det här är att det borde finnas mer utbildning inom stressrelaterade sjukdomar hos allmänläkare idag än vad det gör.
Jag vet att det är fler och fler människor i dagens stressade samhälle som drabbas och får man inte hjälp direkt så blir det genast mycket svårare att bli frisk.
Det skulle nog inte skada heller att det blev lite mer uppmärksammat för allmänheten.
Jag hade t.ex aldrig hört talas om panikångest innan jag drabbades och när man hörde något om stress sjukdomar så tänkte man bara : Ja ja det drabbar inte mig..
Hoppas verkligen att det i framtiden blir ett mindre hektiskt samhälle där folk lär sig att ta vara på dagen och leva ett lugnare liv, för jag skulle inte ens önska min värsta fiende att drabbas av panikångest.
Usch vad hemskt..
När jag hade restaurangen så kunde jag känna av olika stress-symptom som kanske påminde lite om det du berättat. Jag misstänkte att det hade och göra med att jag jobbade för mycket, men slog liksom bort det. Försökte hantera det på annat sätt = jobba mer.
SKönt att höra att du mår bättre idag, vissa erfarenheter är inte roliga, men det formar en och kan i sin tur hjälpa andra.
Inte visste jag att Johan har restauramg? Vad häftigt! Roligt för dig att dina föräldrar också ska flytta, då har ni ju inte alls så långt ifrån varandra! Vilket äventyr Helene!!